Tydligen var det så att man skulle ta blodproverna på mensens tredje dag men om mensen kom på en torsdag så var man tvungen att ta proverna redan på fredagen eftersom det skulle vara för sent efter helgen. Jag var inte helt hundra på om detta var rätt information eller om jag hade snurrat till det så jag hoppades att min mens skulle komma vilken annan dag som helst men inte en torsdag. Såklart kom mensen på en torsdag!

Jag tog en blå buss till SÖS och satte mig med en väntlapp och väntade på min tur. Väntrummet var nästan tomt så det var lugnare än vad jag hade föreställt mig. Jag gillar verkligen inte väntrum, att sitta och vänt och vänta och vänta bland en massa andra väntande människor och självklart är det ju alltid då som magen börjar kurra konstigt så man känner sig helt uttittad fast ingen egentligen bryr sig. Fast jag fnissade iofs åt en farbror en gång som måste ha haft draken Katla i magen. Det lät som ett monster! Men han såg helt oberörd ut. Imponerande!

När det var min tur fick jag gå in i ett rum och sätta mig på en stol och där satt en man på andra sidan skrivbordet som inte sa ett ljud. Han pysslade och grejjade med alla saker han skulle använda och klisterlappar som skulle på rören och allt möjligt som tog en eeeeeevighet. Man vet ju liksom inte riktigt var man ska titta eller om man ska säga nåt för att lätta upp "stämningen" eller så. Hissar är ett annat sådant tillfälle. Normalt sett är jag den som inte kan vara tyst utan måste kläcka ur mig nåt fånigt och så tänker jag "men... varför sa jag så???" men idag lyckades jag vara helt tyst. Duuktig!

Proverna togs och jag åkte hem igen. När jag kom hem bokade jag in en tid för HSS som är en spolning av äggledarna och som jag hört ska göra jääätteont! Jag har även hört att det inte ska göra så ont (det är individuellt) men naturligtvis har jag bara lyssnat på skräckhistorierna. Gulp!

Jaha.. crazycatlady var upptaget.. få fick det väl bli galnakattdamen dåra. För det är precis vad jag kommer att bli om vi inte kan få barn. Det kommer aldrig aldrig ALDRIG någonsin att kunna jämföras med att ha en egen liten knodd (såklart) men blir vi barnlösa så blir det massa gråt och en massa katter. punkt.

Jag och min man har försökt bli gravida i ungefär tre års tid men ingenting händer. Jag är 38 år och min man några år yngre och då tiden inte är så snäll mot oss kvinnor som vill bli mammor (här måste jag säga att jag tycker det är synd att inte naturen kan gå efter den inre åldern som för min del är max 25) när vi närmar oss 40 så kände vi att det kanske var läge att ta tag i det här. Helt enkelt att gå till farbror doktorn och fråga vad sjutton det är som händer (eller inte händer)?

Vi tog kontakt med Sophiahemmet i Stockholm och med en väntetid på några månader fick vi komma in på ett första besök. Farbror doktor visade sig vara en fantastiskt bra doktor, mycket trevlig och rolig och förtroendeingivande vilket kändes skönt med tanke på omständigheterna.

Först ställde han ett gäng frågor till mig och min man, frågor om ev tidigare graviditer, mens, sjukdomar osv och sen fick jag lägga mig i gynstolen för en första undersökning.

Han kollade så allt såg bra ut och det gjorde det med det lilla tillägget att han kunde se att jag inte var 25 längre.. rackarns!

Min sambo fick ta blodprover och jag fick information om att mina blodprover skulle tas tredje dagen i nästa mens och så fort mensen kom skulle jag även boka in tid för HSS på Sophiahemmet och så fick vi lite ytterligare information bla. om det spermaprov som min make skulle lämna in, vad han skulle tänka på osv. Mycket att ta in i hjärnan blev det men vi tyckte det kändes väldigt skönt att ha satt igång processen.