För ungefär tre veckor sedan fick vi besked i brevlådan om att vår remiss hade landat i Huddinge och att det skulle ta 2-4 veckor innan besked om tid för IVF kommer. Vi hade redan hos läkaren på Sophiahemmet fått rådet att ligga på så inte detta drar ut på tiden, detta hade jag även både läst om på nätet och hört vänner i samma sits berätta om.

Nu i veckan ringde min man direkt till Vårdgarantikansliet eftersom vi hade hört att köerna är lååånga så vi tänkte att vi startar där och ser vad de säger. Och det gick ju väldans bra för hon skrev upp oss på kö till St Görans IVFklinik och där kommer vi få kallelse/tid inom 3 månader från nu =) Vi hade kunnat välja tex Falun också, dit var kön än kortare men vi vill helst göra det på hemmaplan så nu låter det nästan för bra för att vara sant!

Jag återkommer när kallelsen kommit så jag har svart på vitt. Då ska jag jubla =)

Nu var det dags för återbesök och få reda på vad våra prover har berättat om våra möjligheter att få barn.

Jag hade gissat lite på att det skulle vara min ålder som var boven i dramat så döm om vår förvåning när det visade sig att min man hade få och slöa spermier, men läkaren sa också att det märktes att jag snart fyller 39 så man kan väl anta att denna kombo förklarar det mesta. Lite av en chock för min man såklart. För mig spelar det ju absolut ingen roll, han är min manliga man och jag älskar honom över allt annat!

Min man fick boka in en tid för ny provtagning för att testa sig igen och se om det blir samma resultat, det kan tydligen variera lite, men vi fick också en remiss för IVF.

Det är en väntetid på ca 6 månader fick vi höra och det känns ju såklart jobbigt men hoppet finns ju så nu är det bara att vänta och längta och hoppas!!! och förstås kolla upp vad som händer nu, ifall man måste ligga på nånstans för att få en tid. Tiden tickar ju..

Idag var det dags för en HSS och jag var jättenervös eftersom jag har en tendens att stissa upp mig själv fast jag egentligen aldrig brukar ha någon anledning. Min man behövde vara på jobbet så jag åkte dit själv och träffade en jättetrevlig kvinnlig läkare så det kändes skönt att bli väl omhändertagen.

Jag fick hoppa upp i (kravla mig upp i) gynstolen och undersökningen satte igång.

En HSS görs strax efter mens och innebär att en tunn, mjuk slang förs in i livmoderhalskanalen. Läkaren undersöker med ultraljud samtidigt som det via slidan försiktigt spolas in en saltlösning in i livmodern. Då kan man se formen på livmoderns och utesluta förändringar samt också se att äggledarna är öppna.

Det gjorde inte så ont alls mer att det stack till/nöp till när katetern skulle föras in men i övrigt bara lite lätt tryckkänsla, kanske lite som väldigt lätt mensvärk.

När läkaren gjorde undersökningen berättade hon att det såg fint ut, fin passage och så menade hon nog på att jag själv skulle kunna se det på skärmen.. men jag såg typ bara ..nåt gråsvart..isch.. haha. Jag hmmade bara och höll med och sa väl "vad bra" eller nåt sånt. hehe.

Det var skönt att veta att det iaf inte var några synliga stopp eller liknande som jag (såklart också) var nervös för.

Tydligen var det så att man skulle ta blodproverna på mensens tredje dag men om mensen kom på en torsdag så var man tvungen att ta proverna redan på fredagen eftersom det skulle vara för sent efter helgen. Jag var inte helt hundra på om detta var rätt information eller om jag hade snurrat till det så jag hoppades att min mens skulle komma vilken annan dag som helst men inte en torsdag. Såklart kom mensen på en torsdag!

Jag tog en blå buss till SÖS och satte mig med en väntlapp och väntade på min tur. Väntrummet var nästan tomt så det var lugnare än vad jag hade föreställt mig. Jag gillar verkligen inte väntrum, att sitta och vänt och vänta och vänta bland en massa andra väntande människor och självklart är det ju alltid då som magen börjar kurra konstigt så man känner sig helt uttittad fast ingen egentligen bryr sig. Fast jag fnissade iofs åt en farbror en gång som måste ha haft draken Katla i magen. Det lät som ett monster! Men han såg helt oberörd ut. Imponerande!

När det var min tur fick jag gå in i ett rum och sätta mig på en stol och där satt en man på andra sidan skrivbordet som inte sa ett ljud. Han pysslade och grejjade med alla saker han skulle använda och klisterlappar som skulle på rören och allt möjligt som tog en eeeeeevighet. Man vet ju liksom inte riktigt var man ska titta eller om man ska säga nåt för att lätta upp "stämningen" eller så. Hissar är ett annat sådant tillfälle. Normalt sett är jag den som inte kan vara tyst utan måste kläcka ur mig nåt fånigt och så tänker jag "men... varför sa jag så???" men idag lyckades jag vara helt tyst. Duuktig!

Proverna togs och jag åkte hem igen. När jag kom hem bokade jag in en tid för HSS som är en spolning av äggledarna och som jag hört ska göra jääätteont! Jag har även hört att det inte ska göra så ont (det är individuellt) men naturligtvis har jag bara lyssnat på skräckhistorierna. Gulp!

Jaha.. crazycatlady var upptaget.. få fick det väl bli galnakattdamen dåra. För det är precis vad jag kommer att bli om vi inte kan få barn. Det kommer aldrig aldrig ALDRIG någonsin att kunna jämföras med att ha en egen liten knodd (såklart) men blir vi barnlösa så blir det massa gråt och en massa katter. punkt.

Jag och min man har försökt bli gravida i ungefär tre års tid men ingenting händer. Jag är 38 år och min man några år yngre och då tiden inte är så snäll mot oss kvinnor som vill bli mammor (här måste jag säga att jag tycker det är synd att inte naturen kan gå efter den inre åldern som för min del är max 25) när vi närmar oss 40 så kände vi att det kanske var läge att ta tag i det här. Helt enkelt att gå till farbror doktorn och fråga vad sjutton det är som händer (eller inte händer)?

Vi tog kontakt med Sophiahemmet i Stockholm och med en väntetid på några månader fick vi komma in på ett första besök. Farbror doktor visade sig vara en fantastiskt bra doktor, mycket trevlig och rolig och förtroendeingivande vilket kändes skönt med tanke på omständigheterna.

Först ställde han ett gäng frågor till mig och min man, frågor om ev tidigare graviditer, mens, sjukdomar osv och sen fick jag lägga mig i gynstolen för en första undersökning.

Han kollade så allt såg bra ut och det gjorde det med det lilla tillägget att han kunde se att jag inte var 25 längre.. rackarns!

Min sambo fick ta blodprover och jag fick information om att mina blodprover skulle tas tredje dagen i nästa mens och så fort mensen kom skulle jag även boka in tid för HSS på Sophiahemmet och så fick vi lite ytterligare information bla. om det spermaprov som min make skulle lämna in, vad han skulle tänka på osv. Mycket att ta in i hjärnan blev det men vi tyckte det kändes väldigt skönt att ha satt igång processen.