Idag var det dags för den stora testdagen, vilket inte blev så stort med tanke på att testomanen (jag) ju redan hade koll på hur det hade gått. Men... vi visste ju ändå inte riktigt, det är ju faktiskt fredagen den 13.. =)

Testet från kliniken visade positivt som väntat och jag kunde glatt ringa in och meddela detta.

Vi bokade in en tid för det första ultraljudet (vul - vaginalt ultraljud) så fredagen den 27 juni kommer vi att få veta om allting ser okej ut. Nervöst.

(Man blir ju inte mindre nervös av att läsa på nätet om alla som verkar ha råkat ut för sk. ofostrig graviditet dvs. när graviditeten pågår för att kroppen inte har fattat att fostret har dött =/ hu! Det verkar ju rätt vanligt dessutom!? Nä, jag tror minsann det får bli googleförbud för mig nu fram till ultraljudet)

Jag kommer att göra mitt vul i vecka 7(6+5) och det är inte säkert att man ser nåt så tidigt heller så bara för att det skulle hända så är det inte katastrof. Isåfall får man komma tillbaka på kontroll igen lite senare. Egentligen skulle jag bokas in veckan efter men eftersom jag kommer börja jobba då och var ledig veckan före så frågade jag om det funkade med den 27:de och då sköterskan trodde det skulle funka så körde vi på det. Jag kanske ångrar mig lite.. men nu är det som det är så vecka 7 får det bli!

Några vidare gravidkrämpor har jag inte känt av mer än att jag har lite molvärk (lite som mensvärk, men det ska tydligen vara vanligt att känna så eftersom livmodern nu växer) och under ett par dagar har känt mig lite olustig, alltså inte direkt illamående utan mer .. nästan illamående. Svårt att förklara.

Slutade med progesteronet dvs Lutinus också idag på sköterskans inrådan. Hon sa att nu producerar kroppen själv sådant så det är bara onödigt att hålla på att kladda med det. Ett välkommet inslag kan sägas! Bye bye vaggisar!

 
Till vänster: Clearblue-test från i onsdags, Till höger: klinikens test från idag